|
24:e Mars, annandag påsk och 6 personer står och huttrar vid stationen i Ljusdal – temperaturen ute mötte oss med minus 21 grader – och dom här 6 personerna, det vill säga VI – väntar på att bussen skall komma för att ta oss till Hudiksvall. Därifrån till Arlanda, Paris, Buenos Aries, Santa Crus och slutmålet Cochabamba, Bolivia!
|
|
|
Efter en fläckvis sömnlös resa, når vi Cochabamba flygplats vid 20.00-tiden på tidagkvällen – som välkomnande finns delar av Aspachidems (vår partner) styrelse och tolken Emma. Vi stuvar in oss och bagaget i bilar och styr mot Casa sueca, där Bosse Blideman och Eva Laurelii från RSMH/Roslagen, samt Theresa, Paula och Alba tar emot med vidöppna armar. Det känns en aning som att komma hem, vi hade vart här för 1 år sedan – och redan då förälskat oss i landet och folket. Lite te och macka (nåja en öl också) och småprat med Bosse och Eva kändes gott – men något annat som också kändes var hur infernaliskt trötta vi var! Onsdag morgon vaknar vi upp, möts av solen och minns att vi är Bolivia. Tillsammans med Bosse Blideman och Eva Laurelii från RSMH/Roslagen, dukar vi som alltid upp frukost ute. Frukt i massor, youghurt, mussli, nybakt bröd från lilla butiken, kaffe, te, juice – det är precis så härligt som det låter! |
|
Vad var det då vi skulle göra i Cochabamba denna gång? Jo, förra året gjorde vi en projektering där vi mötte vår partner Aspachidem. Vi såg, kände och förstod att det Aspachidem behövde stöd med, var precis det som vi kände att vi kunde bidraga med; organisationsutveckling, attityds och påverkansarbete, utbildning kring föräldrar och syskonrollen samt uppbyggnad av kooperativ daglig verksamhet. Vi var överens om att göra en gemensam projektansökan kring dessa frågor, och detta arbete påbörjades vid hemkomsten. Men, det visade sig att vi hade lite olika uppfattning om hur projektet skulle formuleras, och i viss mån – lite olika syn på vilka åtgärder som krävdes för att nå målet med projektet. Dessutom hade vi inte fått något entydigt svar från vår partner när det gäller så viktiga frågor som bokföring och revision tillexempel – trots flera påstötningar. Sista ansökningsdag för projektet närmade sig med stormsteg, och vi hade att välja på att driva igenom ett projekt som inte kändes alltigenom bra – eller att förlänga projekteringen. Vi beslutade oss för det senare. |
|
Nu 2008, var vi alltså tillbaks för att få svar på vissa viktiga frågor, samt för att på plats föra en gemensam diskussion om vårt gemensamma projekt. På torsdagen i den första veckan, hade vi vårt första möte med Aspachidem – ett långt och fläckvis stormigt möte som slutade i en samsyn kring hur vi skulle arbeta vidare. Huvudtanken från fjolåret ligger fast, vi var överens om att inte ändra något där. Aspachidem hade tagit initiativ till ett stort möte, där man bjudit in en regeringsrepresentant från MAS-partiet samt andra handikapporganisationer – för att få information om den stora kartläggning av alla funktionshindrade som planeras i Bolivia. Idag vet man inte exakt hur många som finns och hur fördelningen i funktionshinder ser ut. Det finns ochså en planering kring att vissa av dessa funktionshinder kommer att kompenceras med en viss statlig ekonomisk ersättning. Det är naturligtvis bra för de grupper som omfattas av ersättningen, samtidigt som det riskerar att slå splittring bland handikapporganisationerna. Mötet var tidvis stormigt och välbesökt – det som också visade sig var att Aspachidem har en förankring hos folk och andra handikapporganisationer, och det är naturligtvis bra med tanke på vårt projekt. |
 |
|
Helgen var planerad sedan länge tillsammans med SHIA och RSMH/Roslagen. Vi skulle upp i bergen i 2 dagar för att där träffa de verksamheter som kommit till stånd på grund av RSMH:s projekt i Cochabamba, men också vänner (skulle det visa sig förstås) från Chile, Peru och La paz/Bolivia. Anledningen till att dessa fanns med oss under helgen var att Grunden i Göteborg har ett projekt med gänget från Chile, och FUB/Helsingborg har ett projekt med gänget från Peru. Dessa båda projekt närmar sig utfasningsstadiet, det är alltså dax att fundera över hur verksamheterna ska kunna leva vidare utan svenskt bistånd. SHIA har sett att kooperativa lösningar fungerar mycket väl, och detta skulle kunna vara en modell för hur man fasar ut gemensamma projekt. Grunden startar ett nytt projekt (förhoppningsvis) med en orgnisation i La paz, vilket förklarade deras närvaro. Med fanns också Sebastian från SHIA förstås. Platsen var helt underbar, och solen farligt het! Eucalyptusträden, chicadorna, lamadjuren, rosépepparträden och människorna! Platsen ägdes av en Belgare (Van Damme – nä, han var inte brorsa till Jean Claude) som bor här med sin familj och dessutom bedriver konferenscenter. Van Damme arbetar också aktivt med att stödja en grupp indianer som arbetar med vävning enligt gammal teknik. Stödet har också inneburit en mycket vacker butik nere i Cochabamba, som vi senare besökte. |
|
På denna konferens gjordes presentationer av alla som var där, Ann-Louise och Mårten gjorde mycket bra ifrån sig, i grupper diskuterade vi sedan alla möjligheter och hinder med kooperativa lösningar. På kvällen åkte alla till Casa sueca för att ha en rejäl fest med dans och musik, och mängder med god mat. Söndagen innebar fortsatt arbete, där vi använde oss av ”Opera” för att konkret få fram vad vi ska göra härnäst – när alla kommit hem till sitt. ” resultat av detta blev dels en gemensam hemsida med forumfunktion, samt ett internationellt nätverk med sikte på en massa saker – bland annat en nätverkskonferens i november 2009 i Peru. Behöver vi säga att Unitis är med i det nätverket??!! Nåväl, konferensen var över och vi hade blivit många vänner rikare. Tjejerna från Peru var mycket intresserade av Unitis verksamhet, och vi hade flera enskilda möten med dem. Men nu skulle alla hem, och det blev ett kärvänligt adjö – men också ett löfte om ett återseende. | 
|
|
På måndagen hade vi möte med Aspachidem igen. Vi presenterade FUB/Ljusdals organisationsanalys, och gjorde en återkoppling till den analys som Aspachidem gjorde under vårt förra besök, men Aspachidem har gjort om den igen – vilket ju var bra förstås. Vår partner berättade också att man öppnat upp för de funktionshindrade själva att ta plats i Aspachidems styrelsearbet, - allt efter FUB/Ljusdals modell och hur det fungerar på Unitis. Vi såg också att betydligt fler av Aspachidems styrelsemedlemmar nu var mer aktiva än under vårt förra besök – i synnerhet kvinnorna. På tisdagen hade vi återigen möte med Aspachidem, och Sebastian från SHIA var med – som stöd men också för att få klarhet i de frågor som det tidigare rått oklarhet om, tillexempel om hur Aspachidem ska genomföra sin bokföring, revision och införskaffandet av ett eget bankkonto. Vi fick också klarhet i vilken typ av organisation RIC är. RIC är en större organisation med resurser från bland annat Rädda barnen, och RIC har haft ett riktat stöd till Aspachidem under hela dess existens. Kopplingen RIC/Aspachidem har vart lite rörig – minst sagt. Men med hjälp av Sebastian så känner vi oss riktigt klara med dessa frågeställningar. Transportarbetarnas planerade blockad skulle slå till under onsdag - torsdag – vilket skulle omöjliggöra alla typer av möten och resor – vi fick göra ändringar av schemat. Nu blev det ingen blockad, men nog var det lite spänt och oroligt samtidigt som 2 dagar fick fyllas med andra aktiviteter. |
|
Innan vår resa till Cochabamba, hade vi informerat Aspachidem om att vi ville träffa medlemmarna på ett särskilt möte. Aspachidem hade fixat ett sådan möte, cirka 40-50 medlemmar skulle närvara och platsen var Casa campestre – ungefär 1 mil utanför Cochabamba. På fredagen hade vi ett planeringsmöte tillsammans med Aspachidem, inför den spännande lördagen som helt skulle ägnas åt medlemmarna. På lördag morgon åker vi ut till Casa campestre tillsammans med Emma – vår tolk. Platsen är mycket vacker och fungerar närmast som ett rekreationsområde för medel, överklass. Vi insåg att de flesta medlemar aldrig besökt detta Casa med all sin mat, pool och vackra natur – 80 % av Aspachidems medlemmar är fattiga, vilket brukar innebära ett likhetstecken med indianer. Ungefär 100 vuxna plus ett gäng barn kom! Vi kände oss överväldigade och vi kände också en stor respekt och ett ansvar inför mötet med dessa människor. |
|
Mänga ville hälsa oss välkomna, och många tackade för att vi vill hjälpa dem. Vi tackade för att vi fick komma till dem, och att vi gärna arbetar tillsammans med dem för en bättre framtid. Efter lunch delade vi upp oss i kvinnor/män och talade om specifika frågor som kan gälla för pappor, bröder och mammor, systrar. Mycket bra, men också omskakande diskussioner följde i de två grupperna. På annan plats här på hemsidan skall vi senare berätta lite om hur levnadsvillkoren är för funktionshindrade och deras familjer. Tufft kan vi säga just nu iallafall.. Mötet avslutades efter en heldag – med så mycket värme och en känsla av att vi vart med om något stort, men vi kommer att se dem igen – nu närmast i september. |
|
På söndagen bjöd Emma – vår tolk – på lunch ytterligare en bit utanför Cochabamba. Även detta ett rekreationsområde liknande Casa campestre. Verksamheten hade startat i början av seklet av en tysk, som var Bolivias svar på Carl von Linné. En mycket omtyckt man i Bolivia. Han är död nu förstås, men fortfarande är det tyskar som äger och driver verksamheten. Tidig måndag morgon, och det är dags att lämna Casa sueca för denna gången. Tre taxi tar oss till flygplatsen och vi är på väg hemåt, en lång resa – men vi känner oss också så nöjda över denna resa och att vi fått fullgod information för att gemensamt göra en projektansökan – för i första hand 2009 och 2010. Mycket mer hände förstås, men allt får inte plats här – hör av Dej om Du vill veta mer! |
|