FUB/Ljusdals reserapport Cochabamba, Bolivia 2007 Det var lite fint väder den där dagen, tisdagen den 27: e mars. I 2 timmar hade vi färdats med lokaltåget från Ljusdal och sett vårt älskade Hälsingelandskap – berett för våren, försvinna bakom oss. Nu stod vi där; Mårten, Martin, Ann-Louise, Margareta och Bosse på Gävle station och väntade på ett försenat tåg i solen. I den väntan blev det naturligt att blicka tillbaka på ett halvår som inneburit förberedelser inför vår resa till Cochabamba, Bolivia. Ett ständigt mailande med vår kommande tolk – Emma, som alltid svarade tålmodigt och trevligt på alla våra möjliga och omöjliga frågor. Aspashidem, vår kommande partner i Cochabamba, som gjorde vad dom kunde för att gå oss till mötes om ett bra och innehållsrikt program för vår vistelse där. Dessutom hade de ju att svara på alla våra frågor om deras egen organisation. Alla samtal i FUB och på vårt kooperativ ”Unitis” om landet Bolivia, alla samtal till Rebecka (SHIA ), och som fick Rebecka att avsluta samtalen med - Ha det så bra, vi hörs snart igen… Jo, vi frågade mycket (ibland samma sak flera gånger) vi ville ju veta så mycket som möjligt – dessutom har väl varje samhälle i det här landet, en eller flera ”experter”, som anser sig veta bäst om Bolivia och Sydamerika – vilket innebar motstridiga uppgifter. Vi var noga med förberedelserna så att Mårten och Ann-Louise skulle ha – så långt det var möjligt – samma förutsättningar, och anpassad kunskap om landet vi kommer till. Bosse Bliderman har hjälpt oss med en massa information, dessutom kom han till Ljusdal en dag för att informera oss om Casa Sueca, Cochabamba och Bolivia, tack för det! Särvux (Ingrid Granér, lärare) i Ljusdal har under hela förberedelseperioden arbetat exemplariskt med eleverna för att inhämta så mycket kunskap som möjligt om Bolivia, folket, kulturen. En smått stressig spanskkurs hann vi med också! Ja, det var mycket som fanns i våra huvuden i väntan på det försenade tåget. Men tåget kom! Vi märkte att vår tid – som till en början skulle räcka till med godo, inte längre var så lång för att hinna med flighten till Madrid. Inte vart vi gladare av att tåget blev ytterligare försenat i Uppsala, nu vart det riktigt osäkert om vi skulle hinna med planet! På Arlanda handlade det om att rusa (det är inte helt enkelt med 5 resväskor, handbagage och en rullstolsburen) och vi hann – annars hade vi ju knappast skrivit den här rapporten. Alla som har flugit till Bolivia, vet hur påfrestande det är - men det medför ju samtidigt en känsla av att man reser riktigt långt bort, då växer också öppenheten och nyfikenheten inför det land och folk man ska möta. …Och möta folk, det gjorde vi redan då vi gick av planet på Cochabambas flygplats. Lyfte vi blicken en aning, så såg vi hur Emma och Aspachidems styrelse stod på flygplatsens balkong – viftandes med händer och den Svenska och Bolivianska flaggan till ett enda stort välkomnande! Vi kände en sådan befriande värme i det mötet, och när vi väl gått (snubblat) till bilarna som skulle ta oss till Casa Sueca, då kändes det riktigt, riktigt skönt. Väl framme (hemma) på Casa Sueca så möttes vi av husen, de blommande buskarna, det gröna gräset, Theresia, Paula, Alba, Rebecka, Bosse, Eva och andra människor som hade sin anknytning dit. In med prylarna på rummet, in i duschen – och efter att vi har andats en stund, så tog vi en gemensam promenad med våra svenska kamrater för att prova det Bolivianska köket. Den kvällen (liksom alla andra kvällar skulle det visa sig) somnade vi till syrsorna och en och annan hunds skall – och det var helt okey! Nästa morgon – efter en frukost i solen, var det bara att sätta igång med själva arbetet. Först på tur stod inte helt oväntat Rebecka, för att tillsammans med henne gå igenom vårt program för perioden. Vi checkade också av gentemot vår projektansökan, projektrutiner - viktiga saker vi ska tänka på, och vi pratade en hel del om vår partner vi ska möta. Visst var vi lite trötta, men förutom det – så påminde vi oss själva hela tiden – om att ha ett tempo som alla i projektgruppen skulle klara av. Annars finns risken att Mårten och Ann-Louise tappar intresset för att man inte fått en möjlighet att förstå. Det är svårt att bromsa, men lätt att rusa iväg…. Dagen därpå träffade vi ca 10 medlemmar från Aspachidem (flertalet styrelsemedlemmar) i RIC:s lokaler. RIC = Rehabilitación Integral en la Comunidad, är en ickestatlig organisation som (tillsammans med andra organisationer) arbetar för de funktionshindrade. RIC:s uppfattning är att man ska få hjälp där man bor, och samarbetet med de andra organisationerna handlar främst om att pressa myndigheterna till detta. I RIC:s stadgar framgår att en av organisationens huvuduppgift är att se till så att fler organisationer bildas – RIC skall då stötta dessa. Aspachidem är en intresseförening för föräldrar och anhöriga till utvecklingsstörda, bildad 2002. Antalet medlemmar uppgår till 240 ca, och det finns ett nätverk med sammanlagt 11 föreningar – där Aspachidem har en aktiv roll. Aspachidem har ingen kontakt idag med myndigheterna – men det pågår ”en process”. Vi hade en gemensam presentation och lite samtal om projektet. Därefter gick Rebecka igenom projekteringslistan med Aspachidem, vi passade på att bekanta oss lite med staden under tiden. Vid det här läget började vi förstå att folk har svårt att komma på avtalad tid, lite ovant för effektiva svenskar. Det innebar en hel del väntan och lite dötid. Även nästa dag tillbringades hos Aspachidem i RIC:s lokaler, tillsammans med anhöriga och deras funktionshindrade barn. Det kändes mycket bra, framförallt med tanke på att Ann-Louise och Mårten fick möjlighet att stifta bekantskap med människor i samma situation, men långt ifrån människor med samma möjligheter och rättigheter. Vi överlämnade FUB:s standar och andra presenter, vilket Aspachidem uppskattade mycket, eftersom det var första gången någonsin de fått någon gåva från en annan organisation. Mårten och Ann-Louise fick tjäna som ”exempel” på hur utvecklingsstörda lever i Sverige idag. Förundran förstås över den utveckling som skett i Sverige, men det ledde också till ett samtal om vad man faktiskt kan göra för att förbättra livssituationen för utvecklingsstörda i Bolivia – utan att det behöver kosta en massa pengar eller andra resurser. Vi började också prata om innehållet i ett framtida projekt – mest för att vi ville kolla läget och se om vi spelade på samma planhalva. Vi (och det gäller nog både FUB och Aspachidem) började redan känna en samhörighet och vänskap, samtidigt som det fanns en förståelse för våra roller i ett kommande projekt – viktigt och en bra grund att stå på. Jorå, vi hann med ett besök på Canchan också - den stora marknaden i Cochabamba. När vi säger ”stor” så menar vi verkligen jättestor, tappar man bort någon där, då är det verkligen som att leta efter en nål i en höstack! Kommande dag var planerad redan hemma i Sverige, gemensamt med de två andra projekten som pågår (RSMH och GDF) – RSMH ville presentera deras projekt och det kooperativ som kommit igång för oss och våra partners. Tanken var att detta skulle skapa inspiration, men också ge möjligheter till nätverk och andra befrämjande åtgärder i utvecklingsarbetet. Platsen var Casa Campeste, en halvtimmas bilfärd utanför Cochabamba, vackert förstås. Vi fick åter tid att prata med Aspachidem under lunch och pauser. Vi träffade också en kille från Schweiz, han hade ett volontärsarbete som personlig assistent åt en funktionshindrad man. Han kunde berätta en hel del om läget i Bolivia för de funktionshindrade. Tanken var från början att vi inte skulle berätta om våra projekt, men vi blev ombedda att göra detta – dels på grund av intresset naturligtvis, men också på grund av att det seglade upp en liten konflikt emellan Aspachidem å ena sidan och de andra organisationerna å andra sidan. Anledningen var att Aspachidem kände sig styvmoderligt behandlad av de andra organisationerna inom handikapprörelsen (något som också gäller för de psykiskt funktionshindrade) och hade för avsikt att lämna mötet. Det är naturligtvis sorgligt och beklagligt att utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade som organiserar sig – upplever att ingen lyssnar på dem, att samma läge gäller inom handikapprörelsen är naturligtvis än värre. FUB berättade om sitt projekt och passade på att understryka betydelsen av hur viktigt det är att handikapprörelsen är en enig rörelse när det gäller funktionshindrade och deras önskan om ett gott liv. Splittring gynnar ingen, tvärtom. Aspachidem beslöt att stanna kvar under mötets gång, och det kändes som om stämningen lättade. Vi hade inte tolkmöjligheter under hela mötet, så det var inte alltid lätt att hänga med. Kvällen ägnades åt mat förstås, att umgås med grannar och lite kortspel innan lamporna släcktes. 2:a april var datumet för nästa dag, och den ägnades helt åt att göra en organisationsanalys, med hjälp av SHIA:s förenklade verktyg för – precis - organisationsanalys. Aspachidems styrelse delades in i 3 grupper. Det var väldigt intressant att höra och se redovisningen av svaren inom de 8 olika områdena. FUB har ännu inte gjort någon analys av sin organisation – men vi ska, självklart ska resultatet av den också presenteras för Aspachidem. Analysen och samtalen kring frågorna, gjorde att vi lärde känna organisationen också på djupet. Vid det här laget hade vi lärt oss att se till så att kvinnorna fick möjlighet att tala fritt. Den 3/4 stod studiebesök på programmet. Först träffade vi Bolivia Maranon, en mycket karismatisk kvinna (själv funktionshindrad), med ”ansvar” för handikappfrågor i kommunen. Nu är det ju svårt att ha ansvar för frågor, samtidigt som det inte finns några egentliga resurser, ingen organiserat samarbete och en handikapplag som inte efterlevs. Dessutom tycks det råda någon slags konkurrensförhållande mellan kommunens handikappansvarige och den som finns inom Prefecturan (motsvarande landstinget). Bolivia fick kämpa hårt för att kontoret skulle öppna och ha sin plats i kommunhuset. Hennes arbete består mest av att ta emot synpunkter och klagomål från funktionshindrade, och sedan försöka åtgärda dessa. På eftermiddagen besökte vi en institution för utvecklingsstörda barn – 60 interna och 40 externa platser. Det gav en bild av den service som finns till utvecklingsstörda och dess familjer. Vi har sett den typen av service förr, i Sverige tillexempel. Vi såg att utvecklingsbehovet är mycket stort, men resurserna saknas. Under denna dag skulle 3 representanter från Aspachidem följa oss. Men, efter några minuter hos Bolivia, så anslöt sig fler och fler – till slut fick inte alla plats i rummet. Lite kul att de var så intresserade och angelägna om att vi hade det bra. På kvällen blev vi bjudna till Javier (ordförande för Aspachidem), hans son fyllde år och det skulle bli barnkalas. 4/4 Mötte vi Aspachidem på RIC:s kontor för att samtala om hur ett kommande projekt ska se ut. Vad ska det innehålla, hur ska Aspachidems projektgrupp se ut, hur ska kontakterna skötas, med mera med mera. Vi (FUB) började känna oss säkra på ett projektinnehåll – utifrån det vi dittills sett och förstått, men vi antydde det bara. Vi skulle återkomma till frågan, och vi ville att Aspachidem skulle få möjlighet att fundera själva och komma med egna slutsatser. Efter lunch bjöds det på typisk Boliviansk folkdans av ett par i typiska folkloristiska kläder. Därefter (ve och fasa) skulle alla dansa, med viftande näsduk och hela köret! Nåja, pirrigt i början – men sedan släppte det. Innan vi åkte hem till Casa Sueca, hann vi se lite mer av staden också. Den 5:e april hade vi arbetsmöte på Casa Sueca hela dagen. Nu ville vi få reda på hur Aspachidem har tänkt kring ett framtida projekt. I FUB har vi sett behovet av hjälp när det gäller att stärka organisationen, vidare; attityd och påverkansarbete, utbildning (både internt inom Aspachidem och externt). Vi har också sett att en hel del går att göra med hjälp av den kunskap och erfarenhet vi har – för att på så sätt förbättra livssituationen för de utvecklingsstörda, utan att det behöver ta så mycket pengar eller resurser i anspråk. Vi har ju också med oss den kooperativa tanken när det gäller en framtida daglig verksamhet, i och med att de flesta FUB-medlemmar som är aktiva i Boliviaarbetet, också arbetar på hantverkskooperativet Unitis, där vi sett hur människor vuxit av att få en viktig roll i samhället genom det kooperativa arbetet i butik, kafé och hantverksproduktion. Vi använde oss av ”OPERA” – ett arbetssätt som hjälper en att se vad man ska arbeta med, ( OPERA är bra därför att alla kommer till tals, man arbetar både individuellt och i grupp) ör att alla i styrelsen skulle vara delaktiga i processen, och för att göra en lång historia kort; Aspachidem kom fram till i princip samma projektinnehåll. Vi var verkligen överens om hur ett framtida projekt skulle se ut, och det kändes riktigt bra. Långfredagen vill ingen som inte måste arbeta, arbeta. Så det blev en välbehövlig ledig dag. Vi åkte på marknad …. igen! 7 april och sista dagen med Aspachidem. Vi gick igenom checklistan ch några frågor är ännu inte helt besvarade, men i snar framtid har Aspachidem svar på hur man ska sköta det administrativa arbetet på ett tillfredställande sätt (själva eller köpa tjänster), likaså vad gäller revisor och bankkonto. Vi ser inga problem här – utan det handlar om att hitta bra och fungerande lösningar. Det är ännu inte helt klart hur rollerna kommer att fördelas i Aspachidems projektgrupp – men det kommer att vara klart inom en snar framtid. Mötet avslutas känslosamt, och vi får ta emot presenter. Vi har köpt en stor Boliviansk flagga, där alla som skall arbeta med det kommande projektet skriver sitt namn. Det fälls några tårar när vi skiljs åt, men det finns också en glädje över att något nytt finns i startgroparna! På eftermiddagen (passande nog) åkte vi upp till den stora Kristusstatyn. Vi kan bara säga – Vackert, och det går ju ändå inte att förstå förens man står där och blickar ut över staden, bergen… 8 /4 Vår sista dag i Cochabamba blev en dag med Emma – vi saknar alla henne! Hon tog oss med till en underbar fiskrestaurang några mil utanför Cochabamba, på köpet fick vi se lite av landet. Dagen avslutades hemma hos Emma i hennes trädgård med Chilimoya-glass (det är förmodligen felstavat Rebecka – but that´s not the point here)!! Emma kommer ännu så länge att vara vår länk till Aspachidem, men inför projektstarten måste tolkfrågan vara löst. 9/4 klockan 04.00 lämnar vi Casa Sueca i 2 taxibilar för att ta oss till flygplatsen och påbörja vår långa (och krångliga – minst sagt skulle det visa sig) färd hemåt. Vi har vart med om ett stort möte – det känns både i hjärtat och i huvudet. Det mötet kan betyda mycket för oss, men väldigt mycket mer för dem. Saludos! FUB/Ljusdal Projektgruppen Bosse Hed (det var han som skrev) Margareta Andersson Mårten Andersson Martin Gräll Ann-Louise Blom FUB/Ljusdal och Unitis utvecklingsarbete i Bolivia 2008 När vi väl kommit hem från vår förprojektering i Cochabamba, Bolivia – så började vi (med hjälp av mail) att tillsammans med Aspachidem författa ett kommande projekt för i första hand åren 2008-2009. Projektets innehåll och delmål/mål är koncentrerade kring demokrati och organisationsbyggnad – liksom påverkans och attitydarbete. Projektskrivningen är omfattande och innehåller alla de delar som krävs för att kunna starta det praktiska arbetet. Men, även om vi var (och är) överens med Aspachidem om projektmålet – så hade vi olika uppfattningar om hur delmålen skulle se ut, och vägen dit. Vi blev varse om att erfarenheter och kulturella skillnader kanske utgjorde ett större manöverbart hinder än vad vi först trodde. Då endast ett par dagar återstod av ansökningstiden hos SHIA, beslutade vi att förlänga projekteringen för att på så sätt få tid att komma överens om en gemensam väg för att nå de mål vi är så överens om. I mars/april 2008, kommer FUB/Ljusdal och Unitis att göra en ny resa till Cochabamba, Bolivia för att möta våra vänner i Aspachidem. De i sin tur, kommer att besöka Ljusdal i augusti månad 2008. Vi har programmet för vårt besök i Cochabamba klart, i stort sett – vi vet exakt vad det är vi ska göra. Något program för Aspachidems besök hos oss finns ännu inte – men det kommer att kantas av en mängd olika arrangemang så att åtminstone hela Ljusdals kommun känner sig delaktiga.